VM i postmodern skidåkning
  
En del av Lena Anderssons krönika 2017 i DN angående våra förändrade skidtävlingar.

"För inte länge sedan var längdskidåkning, precis som fotboll, en idrott som hade nått sin
egen fulländning som form betraktad. Den var som urberget".

 

 

De flesta potentiella idrottsgrenar blir inte bestående. De är för konstruerade och stannar som plojtävlingar på fester och midsommaraftnar. Grenen måste äga ett begripligt innehåll parat med en lämplig form för att väcka intresse och nå status; ett slags ändamåls­ enlighet utifrån ett urskiljbart centrum. Man behöver, enkelt uttryckt, förstå vad det hela går ut på och vad det är man får reda på. Idrottsgrenar som vill överleva ska därför vara noga med att inte göra om sig till ofullständiga varianter av sig själva genom att plottra bort sin essens och sina inneboende nödvändigheter. Under det senaste kvartsseklet har längdskidåkningen genomgått just en sådan olycklig utveckling genom att inte akta på sin egen natur.                            >>>>>>>>>>>>>>

 

>>>>>
I VM i Lahtis som invigs kommande vecka går femmilen än en gång i masstart, denna meningslösa tävlingsform där vinnaren inte är den som är starkast över fem mil skidåkning utan snabbast på 300 meter efter att skickligast ha avancerat i en klunga. Visst kan man bestämma sig för att ta reda på vem som är bäst på just detta, men det är förmågor utan tyngd och intresse jämfört med det som mättes och förmedlades när grenen stod på sin höjdpunkt. För inte länge sedan var längdskidåkning, precis som fotboll, en idrott som hade nått sin egen fulländning som form betraktad. Den var som urberget. Ändamålet harmonierade med utförandet, grenens beståndsdelar var naturligt sammanvägda och balanserade varandra i stället för att stå i konflikt. Det var individuell start och fasta distanser. Klockan var det väsentliga, inte målkameran. Skidåkning handlade om tid. Att ta och av skidorna ingick inte i det som mättes.
Det går inte att ta bort en idrottsgrens kärna, i detta fall tiden och ensamheten mot klockan, och tro att resten förblir intakt. Saker hänger samman, de följer med varandra eftersom världen inte är godtyckligt sammansatt vad sofismens (spetsfundighetens) olika tankeriktningar än säger. Att göra skidåkning till en undermålig version av arenaidrott är således att förvanska skidåkningens ide. Det skulle motsvara att fotboll reducerades till straffläggning, eller att romaners halt avgjordes av hur sista sidan var skriven.

 

Det kan bli roligt på sitt sätt, men definitivt på ett annat sätt. Kurt Olssons minnesvärda frågor till Patrik Sjöberg, "hur fort hoppar du?" och "hur brett har du hoppat?" blir allt mindre absurda ju mer vi anammar den upplösta strukturen och dess frejdiga tillämpningar. Skidåkningens harmonier, dess fysiska rörelser, är till sin natur ganska långsamma till följd av hur kroppen är beskaffad och samverkar med utrustningen för optimal kraftöverföring och hushållning under en längre tid. Skidåkning är inte explosiv till sitt väsen, därför blir det osköna i stavarnas desperata hackande i snön på upplopps rakan så flagrant. Slutspurter ska inte avgöra skidlopp. När längdskid-åkning utförs i enlighet med sin natur är spurten inte ens en del av dess essentiella egenskaper. I postmodern skidåkning avgör den allt.

Mänskliga lekar är på ett plan alltid konstruktioner. Allt är möjligt. Inget hindrar att man förenar oförenligheter och skapar artificiella grenar och konstriktningar - inget annat än känslan av irrelevans och flyktighet som det sökta och onaturliga skapar. För något händer vid avkodningen. Längdskidåkningen har blivit tillgjord och lättviktig av att rata sina egna former till förmån för denna beklämmande kakofoni.

Tänk att det måste vara en kvinna för att inse detta självklara. Vad skulle Sixten Järnberg ha sagt ?
Det finns mycket mer att ifrågasätta, eller hur !

 

    Tillbaka